Inspiration från döende

Livsstil / Psykologi och Samhälle / Artikel

En australiensk sjuksköterska, Bronnie Ware, arbetade under flera år i palliativ vård, och tog hand om patienter som hade högst 12 veckor kvar att leva.

Hon berättade om sina erfarenheter i en blogg med namnet ”Inspiration and Chai”. Bloggen fick så pass stor uppmärksamhet att hon samlade sina observationer i en bok med namnet ”The Top Five Regrets of the Dying”. 

I boken skriver Ware om vad de döende mest beklagar vid livets slut. Dessutom hävdar hon att alla kan lära sig från deras visdom. När de blev tillfrågade om de ångrade något i hur de levda sina liv, var det några vanliga temor som ständigt dök upp.

 

 

1. Jag önskar att jag hade modet att vara sann mot mig själv, och inte mot vad andra väntade sig av mig.

Det vanligaste var att döende ser tillbaka på sina liv och inser hur manga drömmar som aldrig blev uppfyllda. De flesta människor hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar och fick dö med insikten att allt hade handlat om vad de valde att prioritera i sina liv. Medan man fortfarande är frisk, har man en frihet som många människor inte uppskattar, förrän de inte längre har den.

2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så mycket.

Så gott som alla manliga patienter hävdade att de hade jobbat så pass mycket att de missade barnens uppväxt och att de inte umgicks så mycket som de hade kunnat med livspartnern. Kvinnor pratade om samma sak, men de flesta som gjorde detta, kom från en äldre generation av kvinnliga patienter som inte hade varit familjeförsörjare. Alla män däremot, oavsett generation, klagade över att hela livet hade handlat om jobb.

3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.

Många människor undertryckte sina egna känslor för att undvika konflikter med andra. Resultatet blev att de levde en medioker existens och de blev aldrig vad de verkligen kunde bli. Många utvecklade sjukdomar som hade ett samband med bitterheten och ångesten som de bar inom sig. 

 

 

4. Jag önskar att jag hade bevarat kontakten med mina vänner.

Oftast kunde de inte på riktigt uppskatta sina gamla vänner förrän de var på väg att dö och inte alltid var det möjligt att spåra dem. Många hade varit så upptagna med sina egna liv och problem att de lät bra relationer förstöras över åren. Det fanns mycket skuldkänslor för att man inte hade gett vänner stöd och vänskap tid. Alla saknar sina vänner när de är på väg att dö.

5. Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att uppleva mera lycka.

Många insåg inte att lycka och glädje är ett val som man gör i livet förrän de låg i dödsbädden. De hade levt blockerade i gamla spår och gamla vanor. De sökte bekvämlighet och det bekanta och rädslan för förändring stoppade de från att leva ett helt liv. De ljög för sig själva och för andra, att de var nöjda med dina liv. innerst inne önskade de däremot under hela livstiden att de kunde skratta hejdlöst och vara barn igen.