Runor: en kort historik
Ingen vet med exakthet hur gamla runorna är. Runliknande symboler i grottor härstammar från slutet av bronsåldern, cirka 1300 f kr.
Runorna nämns också i Bibeln, men man tror att runorna först utvecklades för magiska ritualer för att sedan användas som ett skriftligt språk.
Runforskaren R.I. Page vid Universiteten i Cambridge anser att runorna måste ha varit i bruk i flera århundraden innan de första runstenarna ristades med inskriptioner i form av skriftlig språk.
Det faktum att runornas namn är så meningsfulla bekräftar att de måste ha haft någon form av magisk eller religiös betydelse innan de började användas som ett alfabet.
Fornnordisk ”runa” betyder hemlighet eller mysterium men man tror också att Runmästare, både kvinnliga och manligan, ansågs ha magiska krafter.
Runorna representerar objekt, djur, gudar, begrepp och företeelser, men de utvecklades långt innan ett behov av skriftspråk existerade.
Inte förrän 200 e.Kr. var runor så pass utbredda i norra Europa att runalfabetet utvecklades. Alfabetet fick namnet Futharken efter initialerna i de första sex runorna (Fehu, Uruz, Thurisaz, Ansuz, Raidho, och Kenaz).
Det är svårt att veta hur det kommer sig att vissa bokstäver i runalfabetet liknar de romerska bokstäverna.
Det handlar om Mannaz (M), Fehu (F), Berkanan (B), Raido (R), Hagalaz (H), Isa (I), Sugil (S).
Det är möjligt att de är tidiga utvecklingar, som föregår det romerska alfabetet.
Vissa forskare tror att det är tvärtom, och att de latinska bokstäverna är själva inspirationen till vissa runor och att det var själva ristningsarbetet som gjorde att många av bokstäverna fick mycket raka former.
Utan tvekan ristades de första runorna i trä. Endast en handfull inskrifter ristade i trä har däremot hittats. De flesta är i sten eller metall.
Historiska skrifter vimlar av exempel på att runor via ceremonier fick magiska krafter genom att man åkallade gudarna. På det här viset fick runorna magiska egenskaper och energier.
2015-01-05 © Twice.se
