Solen

Solen utgör 99,9 procent av solsystemets massa. De fyra planeterna närmast solen - Merkurius, Venus, Jorden och Mars - är små, steniga världar. De har inga ringar och bara jorden och Mars har månar. De fyra yttre planeterna är Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Dessa gasjättar är betydligt större, och de har ringar och många månar.  Dvärgplaneterna anses inte vara några verkliga planeter och hit hör Pluto.

Vår närmaste stjärna, solen befinner sig i centrum av solsystemet. Solen genererar enorma mängder av värme och ljus och är därmed solsystemets kraftverk. Solen är, direkt eller indirekt, källan till nästan all energi som vi använder på jorden.

Romarna kallade solen för ”Sol”. Grekerna kallade däremot solen för “Helios”.

Solen är inte unik i universum

Vår sol är inte unik i universum. Vår sol är en ganska vanlig stjärna av medelstorlek som vetenskapsmän har kallat ”Solen” efter dess romerska namn. Det är anledningen till varför vårt planetsystem kallas just för ”solsystemet”.  Att vår sol inte är unik beror på att det finns trillioner liknande andra stjärnor i universum. Många andra stjärnor har sina egna planetsystem med månar, asteroider och kometer.

Hur bildades solen?

Solen bildades för 5 miljarder år sedan genom sammandragning av en stor gas- och stoftmoln. Så blir alla stjärnor till. Under många miljoner år, började gasen och stoftmolnen att dras samman mot ett gemensamt center på grund av gravitationskraften. Så småningom började materian som föll inåt att generera mycket värme och tryck. Solen blev varmare och varmare. När temperaturen steg till 1 miljon grader började en process som kallas för kärnfusion och solen började producera ljus, värme och energi.

Solens beståndsdelar

Ljuset som kommer från solen kan nå jorden på 8 minuter. Det är vad man menar med ljusets hastighet. Solen befinner sig på ett avstånd av 145 miljoner km från jorden.

Solen är en nästan perfekt sfär och består av het plasma sammanvävd med magnetiska fält. Solen har en diameter är på 1 392 000, som är cirka 109 ggr större än jordens. Solens massa är 330 000 ggr högre än jordens. Solen utgör 99,86% av solsystemets massa.

Solen består av framför allt väte och helium. Andra element är bland annat syre, kol, neon och järn. Dessa element är tyngre. Helium utgör tre fjärdedelar av solens massa.

Solens egentliga färg är vitt, men på grund av jordens atmosfär kan vi se en gul sol. Det beror på spridningen av blått ljus.

Solens yttemperatur är cirka 5505 grader Celsius. Solen genererar sin energi genom kärnfusion, som går ut på att väteatomer omvandlas till helium. I sin kärna, smälter solen cirka 620 miljoner ton väte under varje sekund.

Även om solen anses av astronomer som en stjärna som är ganska obetydlig, anser man numera att vår sol är ljusare än cirka 85 % av stjärnorna i Vintergatan. De flesta av dessa stjärnor är röda dvärgar.

Termisk fusion

Med termonukleär fusion menar man en process genom vilken en stjärna producerar ljus, värme och energi. Fusionen sker i stjärnans kärna. Kärnans värme är miljontals grader. Denna värme färdas mot ytan och strålar ut mot universum. Genom den här processen bränner stjärnorna ner ett bränsle och bränslet är väte. I processen skapas en annan typ av bränsle, helium. Stjärnor brinner inte på samma sätt som eld gör.

Konvektion

Värme har en tendens att stiga uppåt medan kallare gas faller nedåt in i stjärnan. Den här ständiga rörelsen av värme och kyla är cirkulär och kallas konvektion. När sedan gasen har värmts upp i solens kärna, börjar den stiga upp mot ytan igen. När det gör så, blir gasen kallare igen. När gasen är kall nog, kommer den återigen att sjunka in mot kärnan. För en enda atom kan det ta miljontals år för att göra en komplett cykel i en konvektion. Temperaturen på solens yta är virka 10 000 grader Fahrenheit, mycket mindre än i stjärnans överhettade kärna.

Solfläckar

Solen är mycket varm, för varm för en astronaut att landa. Men det finns svalare områden på solens yta. Dessa områden kallas för solfläckar. De är fortfarande mycket varma. Man kallar dessa områden för solfläkar eftersom de är mörkare områden i färg. Gravitationskraften är mycket starkare också i solfläckarna än på andra områden på solens yta. Astronomer använder speciella teleskop och andra instrument för att kunna se solfläckarna. Skulle vi titta in i solen för länge kan vi skada våra ögon. Solfläckarna kommer och går. Ibland är det få solfläckar och ibland är det många. Med Saros cykel, menar man en period av 11 år under vilken solfläckarnas antal minskar för att sedan återigen öka.

Solstormar

Under perioder med hög solaktivitet, släpper solen ut vanligtvist stora mängder av gas och plasma i dess atmosfär. Dessa utskjutningar kallas solstormar. Vissa solstormar kan vara mycket stora och har en imponerande effekt. Kraftfulla stormar kan orsaka tekniska fel på jordens satelliter. Solstormar kan även interagera med jordens magnetfält för att skapa ett vackert sken vid jordens poler. På norra halvklotet kallar man detta ljus för norrskenet eller Aurora Borealis.

Solvinden

Eftersom solen bränner vätgas i kärnan släpper den ut stora mängder partiklar och atombitar i yttre rymden. Dessa partiklar tillsammans med solens strålning skapar det som kallas för solvinden. Denna vind blåser utåt i alla riktningar. Ibland kan dessa partiklar passera rakt genom våra kroppar utan att vi ens märket detta.

Denna vind når så småningom ut utanför solsystemet och blandar sig med vindarna som kommer från andra stjärnor. Cirkeln runt solen, där solvinden är tillräckligt stark kallas heliosfären (det grekiska namnet för solen är Helios). I området där vindarna från solen blandar sig med vinden som kommer från andra stjärnor kallar för det interstellära mediet.

Källor: Our sun