Från smärta till styrka: posttraumatisk tillväxt. Är det realistiskt?
Livsstil / Psykologi och samhälle
25-01-23 Hur trauma kan bidra till personlig utveckling och nya livsperspektiv eller inte. Vad säger förespråkarna och kritikerna?
Att gå igenom svåra livshändelser är ofta förknippat med smärta och lidande. Men ur dessa erfarenheter kan något oväntat växa fram: posttraumatisk tillväxt. Fenomenet innebär att individer inte bara återhämtar sig efter trauman utan även utvecklas och finner nytt meningsfullt innehåll i sina liv. Men hur realistiskt är det? Vad säger forskningen, och hur kan vi skapa förutsättningar för en sådan tillväxt?
Historien bakom begreppet
Posttraumatisk tillväxt (PTG) myntades på 1990-talet av psykologerna Richard Tedeschi och Lawrence Calhoun. De började undersöka hur människor hanterar trauman som förlust, sjukdom eller naturkatastrofer. De fann att vissa individer inte bara överlevde sina upplevelser utan även rapporterade förbättringar i sin självkänsla, relationer och livssyn.
Tedeschi och Calhoun identifierade fem huvudområden där tillväxt kan äga rum:
Starkare relationer: Djupare kontakt och empati med andra.
Nya möjligheter: En förmåga att ompröva och omforma sitt liv.
Personlig styrka: En känsla av att kunna hantera framtida utmaningar.
Andligt eller existentiellt uppvaknande: Djupare reflektion över livets mening.
Ökad uppskattning av livet: En förstärkt känsla av tacksamhet.
Forskningen om posttraumatisk tillväxt
Under de senaste tre decennierna har forskning inom området vuxit. Studier visar att posttraumatisk tillväxt är vanligt förekommande efter livsomstörtande händelser som cancerdiagnoser, krig eller naturkatastrofer.
"Trauma krossar din världsbild och stör dina grundläggande övertygelser", säger Amy Canevello, professor i psykologi vid University of North Carolina, USA. "Och posttraumatisk tillväxt, åtminstone teoretiskt, är resultatet av att du försöker sätta ihop din världsbild igen på ett sätt som inkluderar den traumatiska händelsen. Du kommer ut på andra sidan och ser annorlunda ut på något sätt."
Dock är inte tillväxten automatisk eller universell; den beror på flera faktorer:
Individens personlighet: En öppen och reflekterande personlighet verkar underlätta tillväxt.
Stöd från omgivningen: Starka sociala nätverk och terapeutisk hjälp är ofta avgörande.
Kognitiva processer: Förmågan att bearbeta trauma genom att hitta en mening i det som hänt.
Kulturella och samhälleliga faktorer: Synen på trauma och återhämtning varierar mellan kulturer och kan påverka upplevelsen av tillväxt.
Viktigt är att PTG inte förminskar eller raderar smärtan från traumat. Snarare handlar det om att skapa något nytt parallellt med det som har gått förlorat.
Hur realistiskt är posttraumatisk tillväxt?
Det är lätt att förstå skepsis mot idén om att trauman kan leda till tillväxt. Kritiker menar att konceptet riskerar att romantisera lidande eller skapa orealistiska förväntningar på individer som redan kämpar.
Eranda Jayawickreme, en forskare som växte upp mitt i ett krigshärjat Sri Lanka, har forskat i detta ämne. Han har upptäckt att bilden av posttraumatisk tillväxt som målas upp i media ofta är förenklad. Visst, det finns exempel på människor som har upplevt positiva förändringar efter trauma, men det är inte hela sanningen.
"I vissa fall kan det här narrativet om potentialen att växa vara förtryckande", säger Jayawickreme, som nu är professor i psykologi vid Wake Forest University i North Carolina, USA. "Det skapar en förväntan om att jag inte bara måste återhämta mig från det som hände mig, utan att det tydligen är meningen att jag ska bli bättre än någonsin tidigare." Och denna press, tror han, kan leda till sämre psykisk hälsa för vissa individer.
Tänk dig att du har varit med om en bilolycka. Det är klart att du vill komma över det och må bra igen. Men om alla bara säger till dig att du kommer att bli en bättre människa av det, kan det kännas som ett extra tryck på dina axlar. Det kan göra att du känner dig ännu mer pressad och ledsen om du inte känner dig så stark eller positiv som alla andra verkar förvänta sig.
Han pekar på en studie från 2015 som tittade på människors reaktioner på jordbävningarna i Canterbury, Nya Zeeland, 2010 och 2011. Deltagarna följdes under 35 år efter jordbävningarna. I dessa undersökningar fick deltagarna möjlighet att rapportera både negativa och positiva förändringar – och bevisen för utbredd posttraumatisk tillväxt var mycket mindre övertygande än i standardstudierna. Studien fann att högre nivåer av exponering för jordbävningarna var associerade med både högre nivåer av ångest och högre nivåer av rapporterade positiva konsekvenser.
Det finns studier som visar att människor som tror att de måste bli starkare och bättre efter ett trauma kan få det svårare att må bra på sikt. Till exempel har man sett att soldater som har varit i krig och som tror att de har "växt" av sina upplevelser, kan få mer psykiska problem senare.
I en studie undersöktes soldater som var utplacerade i Irak under 15 månader efter att de hade återvänt hem från tjänstgöring. Soldaterna som rapporterade större posttraumatisk tillväxt fem månader efter hemkomsten tenderade att visa värre symtom på PTSD i slutet av studien.
Det kan bero på att man då inte tillåter sig själv att känna alla känslor som hör till. Man kanske trycker undan sorg, ilska eller rädsla för att visa att man är stark. Men det är viktigt att få bearbeta alla känslor för att kunna läka.
Alla är olika
Alla människor är olika och reagerar på svåra saker på olika sätt. Vissa kanske mår bättre efter ett tag, medan andra kan kämpa länge. Det beror på massor av saker, som hur man är som person, vilken hjälp man får och vilka erfarenheter man har haft tidigare.
Det är inte alltid uppåt
Att tro att man alltid blir starkare efter en tuff upplevelse är som att tro att det bara finns solsken efter regn. Ibland kan man känna sig både bättre och sämre samtidigt. Det är helt normalt att ha både bra och dåliga dagar när man försöker läka efter något jobbigt.
Det beror på var man bor
Hur vi upplever och pratar om svåra saker påverkas också av var vi bor och vilken kultur vi kommer ifrån. I vissa kulturer är det mer accepterat att prata om känslor och söka hjälp, medan det i andra kulturer kan vara tabu.
Så vad betyder det här då?
Jayawickremes forskning visar att PTG är mer komplicerat än vad vi kanske tror. Det är viktigt att komma ihåg att alla är olika och att det inte finns något rätt eller fel sätt att hantera svåra upplevelser.
PTG inte är ett mål som alla måste uppnå, utan snarare en möjlig konsekvens för vissa.
Det viktigaste är att vara snäll mot sig själv och inte sätta för höga krav. Det är okej att känna sig ledsen, arg eller förvirrad efter ett trauma. Ibland kan det kännas som om man gör framsteg, medan man andra gånger känner det motsatta. I livet är det dessutom normalt att man mår bra vissa dagar och inte andra dagar, även för den som inte gått genom ett omskakande trauma. Det är också viktigt att söka stöd från andra, som vänner, familj eller en terapeut som specialiserar sig på trauma. Tänk på att även terapi inte är en mirakelkur och att det kan ta tid innan man börjar svara på den.
Källor:
Tedeschi, R. G., & Calhoun, L. G. (2004). Posttraumatic Growth: Conceptual Foundations and Empirical Evidence Psychological Inquiry, 15(1), 1–18.
What doesn't kill us... (2012) Stephen Joseph discusses the psychology of post-traumatic growth
What promotes post traumatic growth? A systematic review (2021), ScienceDirect
The complicated truth of post-traumatic growth (2022), David Robson, BBC;
Jayawickreme, E., & Blackie, L. E. R. (2014). "Post-traumatic growth as positive personality change: Evidence, controversies and future directions." European Journal of Personality, 28(4), 312-331.
Infurna, F. J., & Jayawickreme, E. (2019). "Fixing the growth illusion: New directions for research in resilience and posttraumatic growth." Current Directions in Psychological Science, 28(2), 152-158.
Jayawickreme, E., Infurna, F. J., Blackie, L. E. R., Chopik, W. J., Chung, J. M., & Alajak, K. (2021). "Post-traumatic growth as positive personality change: Challenges, opportunities, and recommendations.", 89(1), 145-165.
Fergusson, D. M., Boden, J. M., Horwood, L. J., & Mulder, R. T. (2015). Perceptions of distress and positive consequences following exposure to a major disaster amongst a well-studied cohort.. Australian and New Zealand Journal of Psychiatry, 49(4), 351–359.
Engelhard, I. M., Lommen, M. J. J., & Sijbrandij, M. (2015). Changing for Better or Worse? Posttraumatic Growth Reported by Soldiers Deployed to Iraq. Clinical Psychological Science, 3(5), 789-796.