Behavioristiska terapier: Aversionsterapi

Aversionsterapi används när klienten vill bli av stimuli och associerade beteenden som är attraktiva, men oönskade. T ex tycker alkoholister om att gå till barer där de kan förtära stora mängder av alkohol.

Aversionsterapi innefattar association av stimuli och beteenden med ett mycket obehagligt obetingat stimulus, t ex en elektrisk stöt.

Klienten lär sig därmed att associera det oönskade beteendet med den elektriska stöten. En association uppstår mellan det oönskade beteendet och responsen till den elektriska stöten.

I fallet med alkoholism, beteendeterapin går oftast ut på att be klienten dricka en klunk alkohol under påverkan av kräkningsmediciner. Nästan omedelbart kommer klienten att kräkas. I framtiden kommer alkohollukten att producera minnet av kräkning och bör stoppa klienten från att vilja ha den.

Kontroversiell terapi har i det förflutna varit att “bota” homoa genom att utsätta dem för elektriska stötar när du blev upphetsade i samband med visa stimuli.

Terapiutvärdering

Förutom etiska överväganden, finns det två andra frågor som rör användning av aversionsterapi.

Först och främst är det inte så klart hur de elektriska stötarna eller medicinerna påverkar klienten. Det kan vara så att dessa skapar aversion mot de ursprungliga attraktiva stimuli (t ex syn, lukt, smak av alkohol) eller kanske inhiberar (dvs. reducerar) beteendet (dvs. dricka alkohol).

För det andra, är de långsiktiga effekterna av aversionsterapi tveksamma. Dramatiska effekter kan ses på terapistens kontor. Men därute i samhället kommer terapin inte att bli lika effektiv, eftersom man vet att man inte har tagit några kräkningsmedel och man behöver inte heller bry sig om några obehagliga elektriska stötar.

Återfallfrekvensen är mycket hög. Terapins framgång beror på klientens förmåga att undvika det stimulus som de har blivit behandlade för. Aversionsterapi skapar även många etiska problem. 

Referens:
McLeod, S. A. (2010). Behavioral Therapy.