De flesta forntida européer hade mörk hud, ögon och hår fram till för 3 000 år sedan, visar ny forskning

VetenskapHistoria och arkeologi

Bild: AI-genererad med Microsoft Designer.

25-04-08 Nya rön inom genetisk forskning har omkullkastat tidigare föreställningar om utseendet hos de allra tidigaste européerna.

Medan bilden av forntida europeisk befolkning länge präglats av ljus hud och blonda drag, visar en nyligen publicerad studie att majoriteten av invånarna på den europeiska kontinenten hade mörk hud, mörka ögon och mörkt hår under en betydligt längre tidsperiod än vad man tidigare antagit.

Denna nya forskning, som kartlägger genetiken bakom hud-, hår- och ögonfärg i Europa över en tidsperiod på 45 000 år, avslöjar att dessa mörka drag dominerade ända in i järnåldern, för omkring 3 000 år sedan.

Denna upptäckt utmanar den etablerade teorin om en snabb övergång till ljusare pigmentering i takt med att människor migrerade från Afrika till Europa.

Sammanfattningsvis visar den nya forskningen att de flesta forntida européer hade mörk hud, ögon och hår fram till relativt nyligen, omkring 3 000 år sedan.

Framväxten och spridningen av ljusare pigmenteringsegenskaper var en gradvis och icke-linjär process som påbörjades för cirka 14 000 år sedan men som tog tusentals år att bli utbredd.

Den troliga evolutionära fördelen med ljusare hud i de nordligare breddgraderna var en effektivare produktion av D-vitamin. Orsakerna till uppkomsten och spridningen av ljusare ögonfärg är fortfarande inte helt klarlagda, men slumpmässiga genetiska förändringar eller personlig smak kan ha spelat en roll. De fåtal individer som hade blå och gröna ögon kan ha ansetts vara attraktivare av potentiella partners.

Denna nya genomiska forskning bidrar med en mer komplett och nyanserad bild av vår forntid och understryker vikten av att fortsätta utforska det forntida DNA:t för att bättre förstå människans historia och evolutionära anpassningar.

Ytterligare forskning kommer sannolikt att fortsätta att avslöja komplexiteten i människans utveckling och de faktorer som har format vår mångfald.

Hud-, hår- och ögonfärg är komplexa egenskaper som styrs av ett flertal gener, ett fenomen som inom genetiken benämns polygen nedärvning. Den primära substansen som ansvarar för färgvariationer hos människor är melanin.

Det finns huvudsakligen två typer av melanin: eumelanin, som ger upphov till bruna och svarta nyanser, och feomelanin, som resulterar i röda och gula toner. Variationer i mängden, typen och distributionen av dessa pigment i olika celler leder till den stora variationen i mänsklig pigmentering som observeras idag.

De första permanenta bosättningarna av Homo sapiens i Europa tros ha skett för mellan 50 000 och 60 000 år sedan. Dessa tidiga européer var relativt nyligen utvandrade från Afrika och bar därför med sig den genetiska uppsättning som var vanlig hos deras afrikanska förfäder, vilket innebar anlag för mörk hud, mörkt hår och mörka ögon.

Paleoantropologiska fynd stöder denna bild, där skelettfynd och arkeologiska bevis tyder på att de första européerna sannolikt hade mörk hudfärg.

Bland annat har rekonstruktioner av Cro-Magnon-mannen, de tidigaste anatomiskt moderna människorna i Västeuropa, visat likheter med individer från Khoisan-folket i södra Afrika. Den mörka hudfärgen var sannolikt en fördel i det intensiva UV-ljuset i Afrika, då den skyddade mot nedbrytningen av folat, ett viktigt B-vitamin.

Generna som orsakar ljusare hud, hår och ögon uppstod bland de tidiga européerna för ungefär 14 000 år sedan, under den sena paleolitikum-perioden.Det är viktigt att notera att dessa ljusare drag inte spred sig omedelbart i befolkningen utan initialt förekom sporadiskt hos enskilda individer.Det dröjde ytterligare cirka 11 000 år, fram till järnåldern för omkring 3 000 år sedan, innan dessa ljusare drag blev mer allmänt förekommande i Europa.

Ett intressant fynd från 2024 visar att en ettårig pojke som levde i Europa för cirka 17 000 år sedan hade mörk hy, mörkt hår och blå ögon. Detta indikerar att vissa ljusare drag, som blå ögon, kunde uppstå oberoende av ljusare hudfärg och att utvecklingen av olika pigmenteringsegenskaper inte nödvändigtvis skedde samtidigt.

Även efter att de genetiska anlagen för ljusare drag hade uppstått i Europa, förblev mörk hudfärg vanligt förekommande under en lång tid. Studien visar att frekvensen av individer med mörk hud fortfarande var hög i delar av Europa fram till kopparåldern (som började för omkring 5 000 år sedan i Europa) och i vissa områden förekom mörk hudfärg frekvent ännu senare.Under koppar- och järnåldern, som sträckte sig mellan 5 000 och 3 000 år sedan, hade hälften av de analyserade individerna fortfarande mörk eller intermediär hudton.

Denna långsamma övergång antyder att ljusare hudfärg kanske inte var en lika omedelbar fördel som man tidigare trott, möjligen för att tidiga européer kunde få tillräckligt med D-vitamin från sin kost. Det har även föreslagits att förändringar i kosten i samband med jordbrukets expansion kan ha bidragit till den senare ökningen av ljus hudfärg, eftersom jordbrukssamhällen konsumerade mindre D-vitaminrika livsmedel.

Enligt den etablerade teorin kan ljusare hudfärg ha inneburit en evolutionär fördel för européer i de nordligare breddgradernas svagare solljus genom att möjliggöra en effektivare syntes av D-vitamin, vilket är nödvändigt för att upprätthålla en god hälsa hos skelett, tänder och muskler.

Det genetiska anlaget för ljusare hud verkar ha uppstått i Sverige ungefär samtidigt som ljusare ögon, men var till en början relativt sällsynt.Ljusare ögonfärg, såsom blå eller grön, verkar däremot inte ha haft någon betydande evolutionär fördel kopplad till solljus eller D-vitaminsyntes. Därför spekuleras det i att uppkomsten och spridningen av ljusare ögonfärg kan ha drivits av slumpmässiga genetiska förändringar (genetisk drift) eller av personlig smak, där en preferens för vissa ögonfärger hos potentiella partners kan ha lett till att dessa drag blev vanligare i populationen. Teorier om att blå ögonfärg kan ha uppfattats som en nyhet och därmed ökat attraktionskraften hos individer med detta drag har också framförts.

För att ge en tydligare bild av hur pigmenteringen förändrades över tid i olika delar av Europa, presenteras nedan en sammanfattning av studieresultaten för olika arkeologiska perioder baserat på den information som framkommit.

Den nya studien, ledd av genetikern Silvia Ghirotto vid universitetet i Ferrara i Italien, analyserade 348 prover av forntida DNA från arkeologiska platser i 34 länder i Västeuropa och Asien.Tidsperioden som undersöktes sträckte sig från det äldsta provet, som var 45 000 år gammalt (från Ust’-Ishim-individen i västra Sibirien), fram till järnåldern. Eftersom många av de äldre DNA-proverna var nedbrutna, använde forskarna metoder som kallas “probabilistic phenotype inference” och HIrisPlex-S-systemet för att uppskatta individernas pigmentering. “Probabilistic phenotype inference” är en statistisk metod som tar hänsyn till osäkerheten i data från DNA-prover med låg täckning. HIrisPlex-S är ett system som kan förutsäga ögon-, hår- och hudfärg baserat på specifika genetiska markörer (SNP:ar) även från fragmenterade DNA-prover. Forskningen publicerades på preprint-servern bioRxiv i februari 2025 och har ännu inte genomgått en fullständig vetenskaplig granskning (peer-review). Användningen av dessa avancerade metoder har möjliggjort en mer tillförlitlig rekonstruktion av forntida fenotyper trots utmaningarna med nedbrutet DNA.

Källor:

Most ancient Europeans had dark skin until 3000 years ago, study finds, Archeology Magazine

Most ancient Europeans had dark skin, eyes and hair up until 3,000 years ago, new research finds, Live Science

Inference of human pigmentation from ancient DNA by genotype likelihood , bioRxiv

The evolution of skin pigmentation associated variation in West Eurasia, bioRxiv

Human Skin Color Variation | The Smithsonian Institution, Human Origins Program