Denisovanerna: Våra förhistoriska kusiner
VetenskapHistoria och arkeologi
Bild: Depositphotos.com24-11-11 DNA avslöjar att denisovaner genom parning med homosapiens förde vidare sina gener till en ny generation av tidiga moderna människor.
Den senaste forskningen inom paleoantropologi har avslöjat en komplex bild av människans evolution. En nyckelspelare i denna berättelse är en tidigare okänd grupp homininer, kallade denisovaner.
Vilka var denisovanerna?
Denisovanerna är en utdöd grupp av homininer som levde samtidigt med neandertalarna och tidiga moderna människor. Deras existens upptäcktes först 2010 genom analys av ett fingerben som hittades i Denisovangrottan i Sibirien.
Parning med moderna människor
Forskning visar att Denisovanerna och moderna människor har parat sig med varandra vid flera tillfällen. Genom att studera DNA från både moderna människor och Denisovaner har forskare kunnat identifiera specifika gener som har överförts från Denisovanerna till moderna populationer.
Denisovanernas bidrag till modern människa
Denisovanernas gener har haft en betydande påverkan på vår evolution. Till exempel har de bidragit till:
Ökad tolerans mot kyla: Genom att ge moderna människor gener som hjälper till att anpassa sig till kalla klimat.
Förstärkt immunförsvar: Denisovanernas gener har hjälpt till att stärka vårt immunförsvar och göra oss mer motståndskraftiga mot sjukdomar.
Förbättrad syreupptagning: Genom att ge moderna människor gener som hjälper till att anpassa sig till höga höjder.
Framtida forskning
Denisovanerna är fortfarande relativt okända, och det finns mycket kvar att upptäcka om deras livsstil, utbredning och genetiska bidrag till moderna människor. Framtida forskning kan hjälpa oss att förstå hur dessa förhistoriska människor levde och hur de påverkade vår evolution.
Genom att studera Denisovanerna och andra utdöda homininer får vi en djupare förståelse för vår egen historia och vad det innebär att vara människa.
Studien med titen ”A history of multiple Denisovan introgression events in modern humans” publicerades i Nature Genetics.