Solsystemets kometer

Vetenskap / Universum och rymden / Solsystemet

En komet består av stoft och is och kan liknas vid en smutsig snöboll. Kometer kommer från två platser: Kuiperbältet och Oorts moln.

Många människor tror att kometens svans alltid följer bakom själva kometen, men det kan vara tvärtom också. Vilket håll kometens svans riktar sig, beror på var solen är någonstans. Kometens svans kommer alltid att riktas bort från solen. Svansen bildas eftersom solvinden får kometen att börja smälta. Gasen och stoftet som smälter bort blåses bort på grund av solvinden. När en komet färdas mot solen kommer svansen att följa efter kometen. Om kometen däremot färdas bort från solen, kommer svansen att vara framför kometen.

Kometernas hem är Oorts moln och Kuiperbältet. Kometerna kommer att spendera miljarder år på dessa två platser. Ibland kan två kometer komma väldigt nära varandra och krascha in i varandra. När detta händer, ändrar de helt enkelt riktning. Ibland kommer de att skickas ut i det inre solsystemet. En annan teori är att stjärnor i sina banor kommer närmare kometerna och utövar en dragningskraft. När kometen hamnar i varmare väder kommer den att börja lysa, eftersom den börjar smälta. Till slut kommer kometerna att smälta bort helt. Flera tusen år senare har de smält ner till lite is och lite damm – inte alls tillräckligt för att lämna en svans efter dem. Vissa kometer smälter bort helt.

Förr i tiden trodde man att kometer på himlen var ett tecken på hemska händelser i en nära framtid. Historiska dokument och konstverk registrerar förekomsten av kometer och länkar dem till hemska händelser, såsom krig och farsoter. Bilden ovan ritades av en turkisk astronom på 1500-talet av den stora kometen 1577.

Idag vet man att kometer är klumpar av is och damm som periodiskt kommer in i solsystemets mitt och att vissa kometer gör upprepade resor. När kometen har kommit tillräckligt nära solen kommer de att börja smälta och därför bildar de långa svansar av gas och stoft, som vi kan se från jorden. Svansarna kan vara miljontals mil långa och därför är kometer en imponerande syn.

Giotto, en rymdfarkost, besökte år 1985-86 den mest kända kometen, Halley. År 1994 fastnade Shoemaker-Levy kometen på Jupiter och störtade ner i Jupiters atmosfär.

Komet Hyakutake 1996

Komet Hale-Bopp 1997

Under 1996 och 1997 såg vi kometen Hyakutake och kometen Hale-Bopp. Hale-Bopp var en av de ljusstarkaste kometerna någonsin sett från jorden. Men man har upptäckt fler kometer sedan dess och rymdskeppet Stardust kunde samla in prover från kometen Comet Wild 2 i Januari 2004, då den flög runt kometen i fråga. Rosetta är ett av de senaste uppdragen och rymdskeppet kommer att landa på en komet som heter Churyumov-Gerasimenko. En klass av små kometer har också identifierats. Ursprungligen kallades de bara snöbollar från himlen.

Kort historik

Kometer har funnits sedan början av solsystemet, och människorna noterade och skrev om dem sedan början av historien. Man kunde inte förklara kometerna: de var oförutsägbara och man trodde att de förutspådde död och förstörelse. En beteckning som de fick var ”håriga stjärnor”.

Tidiga förklaringar, innefattade att kometer var eldiga moln i jordens atomsfär eller att det rörde sig om extra himlakroppar på himlen.

Tycho Brahe och Mastlin kunde visa år 1577 att kometer inte befann sig i jordens atmosfär utan att de befann sig längre bort, längre bort än månen.
Edmund Halley förklarade hur kometerna fungerade år 1704. Han använde sig av Newtons lagar för att beräkna kometernas banor och fann att vissa kometer hade samma banor som alla andra och därför kom han fram till slutsatsen att de rörde sig om exakt samma kometer. Eftersom en komet med samma bana kunde ses från jorden år 1456, 1531, 1607 och 1682, förutspådde han att kometen kommer att återvända år 1758, eftersom den alltid återkom vart 76 år. Kometen återvände precis som han förutspådde och bär nu namnet Halleys komet. Halley dog dessvärre innan kometen återvände.

Kometens anatomi

Kometen har en kärna, som är mycket liten jämfört med resten av kometen. Kärnan är vanligtvist bara några kilometer i diameter. Den här delen av kometen är bestående, i alla fall så länge kometen existerar. Kometens kärna består av sten och is. Kometer har en livslängd och de kommer att förklaras döda när all is är borta. Då kommer ingen svans att synas längre, eftersom det finns is kvar som smälter i närheten av solen. Svansen existerar endast när kometen kommer i närheten av solen, oftast när kometen befinner sig närmare solen än Jupiter. Huvudet som den smältande isen bildar brukar kallas koma. Koman kan växa till enorma proportioner som ibland blir över 10 000 miljoner km. Kometens is består av olika molekyler, såsom kol, kväve, syre och vatten. De olika molekylerna väger olika mycket. Några molekyler kan komma undan kometens svaga gravitationskraft. Dessa bildar komans yttre moln, som består av vätgas.

Den mest berömda delen av kometen är svansen. De flesta kometer har oftast två svansar: en som är ljusare och en som är mörkare. Svansarna bildas på grund av solvinden, en ström av laddade partiklar som kommer från solen. Solvinden leder till att gas och stoft lossnar från kometen som bildar långa svansar. Svansarna pekar alltid bort från solen. När kometen rör sig bort från solen, befinner sig kometen egentligen efter sin svans.

Kollisioner

Precis som asteroider, kan kometer kollidera med planeter. Den mest kända kollisionen och den enda som har observerats i modern historia skedde i juli 1994, när kometen Shoemaker kolliderade med Jupiter.

Var kommer kometerna ifrån?

Bildkälla: NASA

Nuvarande teori är att de flesta kometer har sitt ursprung i Oorts moln, en stor moln av isiga objekt som omger solsystemet eller Kuiperbältet, bestående av asteroider och kometer. Om någon stjärna utövar en dragningskraft kommer de att börja röra på sig och ibland kommer kometer att slungas ut i rymden bort from solsystemet. Den alternativa vägen är i det inre solsystemet, där de kan färdas under en lång eller en kortare tid.

Eftersom kometen rör sig mot solen, kommer planeternas dragningskraft att förändra kometens bana. Om kometen passerar Jupiters bana kommer kometen att börja påverkas av solens värme och tryck. Då börjar isen smälta och kometen bildar de egenskaper som karakteriserar en komet. Det första mötet med solen kommer vanligtvis att förändra kometens bana mest.

Kometer vars omloppsbanor tar mindre än 200 år klassificeras som kometer med korta omloppsbanor, medan kometer med omloppsbanor över 200 år, klassificeras som kometer med långa omloppsbanor. Hallyes komet är en komet med en omloppsbana som tar 70 år, medan Hale-Bopp har en omloppsbana som är 4200 år lång.

Fakta om Kuiper Bältet och Oorts moln

Objekt som färdas i Kuiperbältet och Oourta moln består huvudsakligen av sten, is, ammoniak och metan.

När objekt från Kuiperbälter och Oorts moln kommer in i det inre solsystemet blir de kometer på grund av interaktionen som de har med solen.

Man tror att det finns cirka 70 000 objekt i Kuiperbältet med en diameter över 100 km.

Dvärgplaneterna Pluto, Eris, Makemke och Haumea har sin bana i Kuiperbältet.

Kuiperbältet blev uppkallad efter den holländska astronomen Gerard Kuiper.

Det finns förmodligen över 2 biljoner isiga kroppar i Oorts moln.

Oorts moln sträcker sig så långt att det nästan når halvvägs till den närmaste stjärnan Proxima Centauri.

Objekten som finns kvar i Oorts moln tros vara kvarlevor från bildandet av solsystemet som kastades långt ut i rymden på grund av de stora planeternas gravitationskraft.

Oorts moln blev uppkallad efter en annan holländsk astronom, Jan Hendrik Oort.

2012-03-15

Källa:

Comets, windows to the universe

Comets

Comets, the Kuiper Belt and Oort Cloud 

NASA.gov