Teknik och vetenskap för mänsklig förbättring? Etiska överväganden

Vetenskap / Artificiell Intelligens

Framsteg inom vetenskap och teknik har alstrat idén om mänsklig förbättring. Idag hoppas man med hjälp av nanoteknik, bioteknik, informationsteknik och kognitionsvetenskap förbättra mänsklig prestation och förmåga.

Man syftar på förbättringar av sensoriska, motoriska och kognitiva förmågor, såväl som förändring av humör och utseende.

Idéer om mänsklig förbättring har funnits sedan urminnes tider, men inte förrän 1600-talet har man börjat tänka på att man kan förbättra människor med hjälp av teknik. Det var de snabba framstegen som gjordes inom teknik och naturvetenskap som förmodligen gav upp till idén. Francis Bacons utopiska New Atlantis från 1627 berättar t ex om designen för ett idealiskt framtida samhälle i vilket vetenskapen har den högsta positionen.

Under 1700-talet blomstrade fysiken, kemin och biologin. Resultatet blev många nya tekniska utvecklingar och upptäckter. Detta ledde till att nya teorier uppstod och tänker fram. Samtidigt ökade optimismen angående en framtid under vilken mänsklig förbättring var möjlig och tillämplig.

Upplysningens optimism kom till uttryck i till exempel Marquis de Condorcets verk från 1795 ”Skiss till en historisk översikt över det mänskliga förnuftets framsteg. Här beskriver han fördelarna som mänskligheten skulle kunna skörda från vetenskapliga framsteg, i synnerhet på det medicinska området. Det nya som framträder nu är att teknik och vetenskap kopplas samman med framsteg och utveckling inom medicinen.

Medan man på 1600- och 1700-talet begränsade sig till teorier, är skillnaden numera, i samtiden, att man riktar uppmärksamheten mot verkliga forskningsområden.

Hittills har vi förbättrat våra förmågor genom utbildning, studier och träning. Vi har också utvecklat hus, kläder och tekniska instrument såsom telefoner, teleskop, bilar och datorer som har tekniskt förändrat vår omgivning för att samtidigt förbättra vår prestanda.

Utöver dessa traditionella sätt att förbättra vår prestanda, vill man nu genom tekniken och de fält som nämndes i artikelns början förändra vår egen konstitution.

Vi har redan tagit de allra första försiktiga stegen mot en omformning av oss själva, t ex genom plastikoperationer, tandläkarbesök, smarta mediciner, humörförändrande mediciner, kosttillskott och tillväxthormoner.

Fortfarande anser man inom medicinen att förbättring av mänsklig prestation är något perifert och mycket ambivalent.

Den typ av medicinsk-teknisk självtransformering som vissa förespråkar har en drastisk dimension. Den handlar om en radikal förändring av våra sensoriska, motoriska och kognitiva förmågor och färdigheter.

Man föreslår användning av brain-to-brain (hjärna-till-hjärna) interaktion och brain-machine interfaces (hjärngränssnitt) som skapar direkta kopplingar till våra neurala system. Dessutom ska vi ha nya organ, nya färdigheter och nya gener. Med ett informationsbaserat sjätte sinne, skulle vi till exempel ögonblickligen kunna sluka ner informationen i en hel bok, som snabbt blir en strukturell del av vår våtvara.

Det är så klart inte omöjligt att fantisera om de många positiva aspekterna förknippade med bättre sensoriska, motoriska och kognitiva färdigheter. Samtidigt finns det många negativa konsekvenser som uppstår i proportion till de stora förändringarna och modifikationerna som introduceras via nya teknologier.

Förändrade kroppsliga attityder

Utbredd användning av förbättringsteknologier kommer att resulterar i att man alltmer börjar associera kropp med teknik, något som kan alstra en negativ förändring i attityden man har mot den egna kroppen.

För det första kommer kroppen och dess funktioner att bli sammanflätade med teknik. I framtiden kommer det att existera hela lagerlokaler med biohybrida ersättningsceller, -vävnader och -organ som kan köpas av de som har råd med det. Bioelektriska system för att förbättra normala sensoriska, motoriska och kognitiva förmågor och färdigheter kommer att bli alltmer populära. Bioelektroniska system som kan förbättra centrala kroppsfunktioner kommer att göra det allt svårare att skilja mellan kroppens egna funktioner och tekniska funktioner.

För det andra kommer kroppen så småningom att bli en del av tekniska system och nätverk. Kroppen och dess funktioner kommer ständigt att övervakas och kollas upp med hjälp av nano-sensorer som registrerar potentiella hälsorisker.  Dessa detekteringsprylar skulle kunna vara kopplade till datasystem som gör automatiska responser möjliga i samband med sjukdomar och krämpor, genom att till exempel aktivera nanodrogfrisättningssystem.

Båda utvecklingar kommer att bidra till en bild av kroppen som inspireras av teknik. Kroppen ses som något som är mycket lik en maskin. Kroppen kommer att ses som en helhet bestående av olika komponenter som skulle kunna fixas, förbättras, ersättas om nödvändigt. Kroppens utveckling, funktioner oh utseende kommer att ses som något som är flyktig, som inte är naturbestämd. Kroppen kommer i allt mindre utsträckning att accepteras så som den är, utan förändringar. Samtidigt blir kroppen alltmera kontrollerad av teknik. Inte längre kommer vi att kunna vara herrar över vår egen hälsa, utan vi kommer att delegera ansvaret till tekniken. Följden kommer att bli att kroppen börjar betraktas som icke-levande maskinmaterial. Följaktigen blir kroppen allt mera ohelig, allt mera omystifierad.

Integritet och autonomi

Tekniken som kommer att användas för förbättring av den mänskliga kroppen och dess funktioner, kan skapa allvarliga överträdelser av vår integritet och autonomi.

Standardanvändning av neurala implantat för att förbättra kognitiva förmågor i människor kommer att intensifiera datoranvändningen, i synnerhet när kontakt med olika databaser inte längre görs med fingrar på tangentbordet, utan direkt via hjärnan som ständigt skulle vara uppkopplad till olika databaser.

Därutöver kommer neurala implantat också underlätta intensiva kopplingar till andra människor genom hjärna-till-hjärna-gränssnitt. Kommunikation med människor som bor långt borta kommer att ske via en direkt koppling från en hjärna till en annan. Vissa förespråkare för den här typen av teknisk förbättring av människan spekulerar att mänskligheten kommer att bli lik en enda sammankopplad hjärna om 50-70 år. Den här utvecklingen utmålas som positiv av förespråkarna.

Men olika biverkningar är tänkbara i samband med dessa tillämpningar, eftersom tekniken underlättar på så vis tillgång till människors privatliv. De digitala fragment som är kvar varje gång en dator har använts kan spåras och man kan på så vis registrera varje individs exakta rörelser och handlingar. Dessutom kan en överdriven nätverkande mellan mänskliga hjärnor leda till att ens synintryck registreras, ens tankar spelas in, och så vidare. Vid varje given tidpunkt kan en utvald individ lokaliseras och registreras i många avseenden. Enkel åtkomst till våra ”inre liv” blir möjlig och samtidigt blir det möjligt att subtilt kontrollera och manipulera människors omedvetna via till exempel subliminal påverkan. Massbedrägeri, lurandet av människor av en central agent, blir möjlig. Både integritet och autonomi eller självbestämmande står därmed på spel.

Medikalisering

Utbredda tekniska ingripanden i syfte att förbättra våra sensoriska, motoriska och kognitiva förmågor såväl som vårt fysiska utseende kan leda till ett problem som kan kallas för medikalisering. Det är ganska troligt att när ett visst antal personer har förbättrat sig själva, kommer andra att känna ökat tryck att göra detsamma. Det kan bero på en rädsla att de inte kommer att kunna hålla jämna steg med de förbättrade individerna i omgivningen. En inrotad inställning kan med tiden växa fram: att konventionella mänskliga förmågor är något negativt. Genomsnittliga förmågor blir lika med defekter, som måste elimineras. Fler och fler människor kan bli rädda att deras kroppar och deras förmågor är i grunden inadekvata. Därför kan förbättringsingrepp trigga fram en process av medikalisering av annars normalt fungerande mänskliga förmågor och normala fysiska utseenden.

Personlig identitet

När en människa tänker på sig själv som individ, granskar denne sådana saker som: Vad är jag bra på? Hur väl presterar jag? Är jag ansvarig? Vad är det som gör mig unik? Vilken typ av karaktär har jag? Vad kan jag minnas? Vilken är min livshistoria? En människa som har genomgått förbättringar kan ha svårt att svara på sådana frågor. När man till exempel förbättrar de kognitiva förmågorna hos en individ kommer vissa mentala ansträngningar att nästan upphöra och då blir man helt beroende av högpresterande implantat. Som resultat kan den här individen ha svårt för att säga vilka tankar och handlingar fortfarande är en del av personlig bedrift. Det är därför ganska svårt att förutsäga om vår tillfredsställelse ökar sedan vi har blivit förbättrade.

Om förbättringssystem blir tillgängliga för implantering kommer det att bli allt svårare att avgöra vad som gör mig den jag är. Om man dessutom kopplar samman flera individer till databaser, kommer exklusiviteten med att ha viss information att vara relativ. Detta i sin tur, leder till att individer inte längre kan sägas vara unika. Hjärna-till-hjärna system som kopplar samman flera individer för att omedelbart utbyta medvetna tankar och erfarenheter med varandra skulle sudda ut gränsen mellan självet och resten av det cybertänkande samhället. Hur kan man i sådana fall separera ens upplevelser och livshistoria från andras? Dessutom kan gränserna mellan den verkliga världen och den virtuella världen alltmera suddas ut. Därmed blir det svårt att hålla fast vid en personlig identitet.

Suddig självuppfattning

Symbiosen med tekniken för förbättring av vår biologiska konstruktion kommer att leda till att vi bli inbäddade på alla sätt i tekniska system och närverk. Våra kroppar kommer alltmera att bli tekniska produkter. Den här processen kan kallas för ”artifaktualisering” av människor.

En annan process sker samtidigt. Tekniska system kommer att likna mer och mer organiska system. Detta sker redan i olika fält, såsom artificiell intelligens, artificiellt liv, robotik, och hjärndatornätverk (neural computing networks). Långsiktigt hoppas man att vissa tekniska system kan imitera olika mänskliga egenskaper och färdigheter. Den här processen kallas för en ”antropomorfisering” av teknik.

Kombinationen mellan dessa två processer, artifaktualisering av människor, samt antropomorfisering av teknisk, kan leda till följande problem: motsatspar som har funnits i hundratalsår ”natur/vård”, ”organisk/inorganisk”, ”medvetet/omedvetet”, ”levande/icke-levande” kan bli i grunden oklara begrepp. Trots detta har sådana motsatspar representerat essentiella element i mänsklig självperception. Om sådana koncept försvinner eller blir oklara kommer grundläggande förändringar i självperception att äga rum. Detta kan leda till oro, krypande känslor av desorientering, och existentiell ångest (eller panik). Själva grunden för vår bild av mänskligheten skulle omskakas.

Extremt sofistikerade och drastiska förbättringsteknologier skulle kunna förändra människor på ett så pass radikalt sätt att man inte längre skulle kunna prata om människor i den konventionella meningen.

Entusiasm för dessa förbättringsteknologier är ingen garanti för etisk önskvärdhet. Därför behövs en genomträngande etisk debatt.

Källa:

Converging NBIC Technologies for Improving Human Performance: A Critical Assessment of the Novelty and the Prospects of the Project
Bert Gordijn

Detta är mer eller mindre en översättning.