Jordens måne Luna
Vetenskap / Universum och rymden / Solsystemet / Månar
Månens yta täcks med finkornig jord och stenar som har sprängts av meteornedslag. De ljusa områdena på månen kallas "Högländerna", och de mörka kallas för "Maria" och de har längre altituder. Temperaturen på månen växlar från extremt värme till extrem kyla.
Dagtid kan temperaturen stiga till 127 grader Celsius och nattetid kan temperaturen falla till minus 723 grader Celsius. Månen har ingen verklig atmosfär. I stället omges månen av ett extremt tunt lager av gaser som kommer från solvinden, främst väte och helium. Ibland kallas denna gaslager för exosfär. Månen fick sitt namn efter det romerska namnet för månen: Luna.
Även om det endast finns två grundläggande typer av regioner på månens yta, finns det många ytformationer, såsom kratrar, bergskedjor och lavaslätter.
Strukturens av månens inre är svår att studera. Månens översta lager består av sten och är ungefär 800 km tjock. Många mångeologer tror att månen kan ha en liten järnkärna, även om månen saknar ett magnetiskt fält. Genom att studera månens yta och sammansättning kan geologerna bilda sig en klarare uppfattning om månens historia och om hur den bildades.
På månen finns det ingen vind, och därför kommer fotavtrycken som Apollo-astronauterna lämnade på månen att finnas i ånhundraden.
Månen reflekterar sitt ljus från solen och producerar alltså inte sitt eget ljus. Solen är som en glödlampa och månen som en spegel. Månen (spegeln) har en förmåga att reflektera ljuset från solen (glödlampan).
Med månfaser, ser vi olika delar av månen. Det beror på att månen kretsar runt jorden och olika delar av månen belyses av solen.
Hur bildades månen?
Jordens måne är inte den största månen i solsystemet, utan den största i förhållande till storleken på planeten till vilken den tillhör. Månen är cirka ¼ av jordens storlek. Vissa astronomer kallar jorden och månen en dubbelplanet.
Många astronomer har under de senaste 150 åren försökt besvara den stora frågan: Hur bildades månen och hur kommer det sig att jorden har en så stor naturlig satellit?
Den första teorin utvecklades av den franska astronomen Edouard Roche år 1873. Han trodde att jorden och månen bildades samtidigt och av samma material. Den här teorin stämmer inte av den enkla anledningen att månen och jorden inte har samma sammansättning. Månen har lägre täthet än jorden och har mindre järnhalt. Jorden har däremot en kärna av järn.
År 1878 trodde George Darwin, son till Charles Darwin att månen i själva verket rör sig bort från jorden, en teori som visade sig vara korrekt nästan 100 år senare. Månen rör sig med en hastighet av 4cm per år. Omvänt, om månen skulle komma allt närmare jorden, skulle betyda att månen och jorden skulle kollidera med varandra. Darwin drog slutsatsen att en del av jorden separerades från vår planet när planeten befann sig i smältande tillstånd och bildade månen. Matematiken visade att detta inte var fallet.
År 1909 kom den amerikanska astronomen Thomas Jefferson Jackson See med en annan teori. Enligt teorin bildades månen i en annan del av solsystemet och kom vid något tillfälle i nära jorden och fångades av jordens gravitationskraft. Denna teori förklarar skillnaderna i sammansättning mellan jorden och månen. Om månen bildades någon annanstans i solsystemet, har månen en annan sammansättning. Månen är däremot för stor för att kunna fångas av jordens gravitationskraft.
När Apollo 11 astronauterna återvände från den första bemannade månlandningen år 1969 förde de med sig markprover och stenar från månen. Geologerna som analyserade proverna konstaterade att månens yta täcktes efter själva bildandet med smält lava. En annan överraskning var att sten- och jordproverna från månen hade samma sammansättning som jordens.
Bild: Bildning av månen. Klicka på bilden ovan för större bild.
På 1970-talet använde den amerikanska astronomen William Hartmann dessa resultat för att skapa en ny hypotes. Han föreslog att en annan planet i Mars storlek kolliderade med jorden. denna kollision var så massiv att den fick igång jordens 24 timmars rotation. Kollisionen skapade dessutom mycket skräp runt vår planet, som samlades i två olika klumpar. En av dessa klumpar bestod av den mindre planetens järnkärna, medan den andra bestod av ytmaterial från båda planeterna. Järnklumpen kolliderade med jorden igen och absorberades av jorden. Den andra klumpen blev månen. Den här teorin skulle då förklara varför det inte finns så mycket järn på månen och den smältande lavan på månens yta.
Även om den här sista teorin i början ignorerades, accepterades den så småningom av andra astronomer och utgör idag förklaringen till hur månen bildades.
Snabbfakta: Jordens måne
Månen bildades för 4,5 miljarder år sedan från förångad sten efter att jorden kolliderade med ett objekt som hade planetstorlek.
Månen är ungefär ¼ av jordens storlek men har en massa som är 81 ggr mindre än vår planet.
Månen kretsar runt jorden på ett genomsnittligt avstånd av 239 000 km.
Månen snurrar runt sin egen axel var 27,3 dagar och det tar ungefär lika lång tid för månen att rotera kring sin egen axel. Detta betyder också att vi alltid ser samma sida av månen.
Varje år kommer månen 3,8 cm längre bort från jorden.
Trots att månen har en svag gravitation, en sjättedel av jordens gravitationskraft, är den stark nog för att producera tidvatten på jorden.
Den största kratern på månen är 2500 km i diameter.
Fryst vatten från kometer som har kolliderat med månen kan ses vid polerna och kan även finnas på andra områden.
Neil Armstrong blev den första människan som tog det första fotsteget på månens yta den 20 juli 1696.
Källa:
Earth's Moon, Windows to Universe
2012-03-17