Simuleringshypotesens existentiella fråga

KATEGORIER: Vetenskap / AI & robotik

Om vi lever i en simulering hur vet jag att jag finns till? 

2017-11-14 Simuleringshypotesen blev populär sedan Nick Bostrom, filosof, Oxford Universitet, år 2002 argumenterade att en dator med en planets massa och med 1042 beräkningar per sekund kunde simulera hela mänsklighetens mentala historia genom att utnyttja mindre än en miljondel av dess bearbetningskraft per sekund.

Bostroms idéer har fått teknikmogulen Elon Musk till exempel att tro att det bara finns en liten chans att vi faktiskt lever i en verklig värld.

Bostrom hävdade till exempel att om vi någonsin kommer att kunna bygga upp simulerade världar med medvetna varelser, är sannolikheten stor att vi också lever i en. Redan idag finns det projekt vars syfte är att konstruera fullständiga djurhjärnor, som modelleras med utgångspunkt i levande verkliga djur. Och när enkla modeller fick robottkroppar, betedde de sig likt de levande djurmodellerna.

Skulle vi leva i en simulering, är den stora frågan om vi överhuvudtaget existerar. Den tyska filosofen Thomas Metzinger, Mainz Universitet, Tyskland, hävdar att vi alla har en stark erfarenhet av att ”jag existerar”, även om det är svårt att klura ut varifrån denna erfarenhet kommer.

Neuropsykologiska tillstånd såsom Cotards syndrom, som innebär att människor som drabbas är övertygande om att de inte existerar, kan kanske ge insikter som vi annars inte hade haft tillgång till. Hjärnskanningar visade hos personer som drabbas av detta tillstånd viktiga anomalier. Aktiviteten i ett nätverk i hjärnan som hör samman med inre medvetenhet, inklusive medvetenhet om våra kroppar och vårt emotionella tillstånd var mycket låg. Forskarna tror att det är denna brist på medvetenhet om kroppens upplevelser som skapar en uppfattning om icke-existens.

Fynden visar att en levande uppfattning av kroppen och dess olika stadier, genererar i vår hjärna en existenskänsla. En störning i denna hjärnmekanism kan få oss att ifrågasätta vår existens.

Hjärnan är en förutsägelsemaskin, som ständigt blir överfallen av signaler från kroppen och den omgivande miljön. Hjärnan försöker ständigt förutsäga vad det är som orsakar de olika signalerna. När du går genom skogen och kommer fram till en klippa behöver du förstå att du kan falla av kanten. Det gör du genom att ständigt skapa modeller av din egen kropp och miljön som du befinner dig i. Hjärnan har förkunskaper som ständigt testas. Enligt Metzinger, som nämndes ovan, är hjärnan ett system som ständigt försöker bevisa sin egen existens.

Ändå kan denna erfarenhet, att jag existerar, fortfarande vara en del av en simulering. En sådan realitet väcker frågor huruvida det verkligen finns någon fri vilja och om mänskligheten kontrollerar sitt eget öde eller inte. Men är en sådan simulering ens möjlig?

En ny publicering i tidningen Science Advaces om simulering av kvantfysik verkar indikera att det kan vara omöjligt för en avancerad dator att simulera universum. Lagring av några hundra elektroner behöver nämligen ett datorminne som består av fler atomer än det finns i universum. Därför är denna typ av simulering omöjlig.

I denna avhandling står det däremot även att bara en viss typ av simulering inte kan fungera på grund av tekniska eller minneslagringsproblem.

I en intervju med Zohar Ringel, hebreiska universitetet i Jerusalem, Israel, är frågan om vi lever i en simulering inte ens en vetenskaplig fråga.

Frågan är dock om det verkligen spelar någon större roll huruvida vi är datorsimuleringar eller ej. Vissa tänkare säger till exempel att denna idé är mer fiktion än vetenskap. När man arbetar på vetenskapens gränser kan nämligen folk som Bostrom och Musk hitta bekräftelse överallt för sina idéer.

Källor och vidareläsning

Tidskriftsreferens: Science Advances, DOI: 10.1126 / sciadv.1701758

Metaphysics special: How do I know I exist?, New Scientist

We can’t ever know whether or not our universe is a simulation, New Scientist